Jag står inte ut...
Fick ta 10 mg Sobril på jobbet idag :( Känns som jag vill krypa ur mitt eget skinn. Möjligen har tabletterna hjälpt lite, tagit udden av ångesten, men jag mår fortfarande pissdåligt. Rädd, rädd, rädd, rädd och rädd. Det är det jag är nu. Får nya konstiga symtom. Nu liksom sticker det till med jämna mellanrum precis i mellangärdet. Känns som "stickningarna" är ganska ytliga, men ändå inuti kroppen. Är så rädd att det är svullna lymfkörtlar. Cancer. Magen är åt h-vete. Idag har jag varit så orolig att jag inte kunnat äta. Känner inga hungerkänslor över huvudtaget. Tog 2 skorpor till lunch. Har fortfarande inte jätteont. På en skala 0-10 så är det kanske 1, ibland 2. Tog mod till mig och ringde VC idag, men där fick jag bara telefonsvararen i örat att "dom inte hade möjlighet att svara nu, utan försök igen senare". Yeah right !! Skrev ett mejl där jag desperat bad om att få boka en läkartid med samma läkare jag träffade sist. Får se om man får nå svar. Skickade från jobbmailen så jag kan inte kolla förrän imorgon. Annars ska jag ringa imorgon ingen. Jag står verkligen inte ut längre. Kanske är lika bra att få sin dödsdom så dom kan påbörja behandlingarna så snabbt som möjligt. Man kanske kan förlänga livet med cellgifter å annat iallafall. Är bara så jävla rädd hur mina barn ska ta det. Klarar dom att se sin mamma så sjuk? Klarar dom att jag blir inneliggande på sjukhus. Trött, blek, utan hår och kopplad i massa slangar och dropp. Ska barn behöva uppleva det? Nä det är klart dom inte ska, men hur ska jag kunna dölja?