Nere på botten...
...ja, jag har verkligen varit nere på djupaste botten några dagar. Tror kulmen var igår morse... idag känns det något bättre, och jag är inte fylld av totalpanik och megaångest. Tanken på cancer är som bortblåst (nästan)... nu är det "endast" als som dödar mig. Den äter upp mig, ångesten, paniken, rädslan. Det hela började ju med ryckningar i tummen för ett tag sedan. Sen har det varit bra emellanåt och nu rycker det lite då och då. Peppar peppar.... bara en gång i förmiddags (hittills idag!!!) Det har även ryckt i bakhuvudet och på lite andra ställen.
Trots 10 mg Sobril klockan 06 i går morse så bröt jag ihop på jobbet runt 8.30 tiden. Började gråta, vilket jag typ aldrig gör. Jag orkar inte mer. Tack å lov har jag dom bästa kollegorna och efter en stund torkade jag tårarna och bet ihop och fortsatte mitt arbetspass.
Somnade på soffan en stund då jag kom hem, och framåt kvällen mådde jag ytte-pytte-lite bättre.
Idag har jag varit ledig, och haft en "sådär-dag". Klarat mig utan Sobril, och jag har varit å handlat, städat lite och lagat mat.
Gode Gud låt mig få vara symtomfri någongång. Jag vill känna på hur det är att L E V A !!!!!!