Hyfsad dag...
Inga "panikattacker" och ganska milda fysiska symtom. Har som vanligt gjort diverse als-tester... klarade mig. Har varit ute å rensat landen, kände mig svag i armarna efter en stund... försöker tänka logisk. Jag är extremt otränad... inte så konstigt.
Humöret är väl så där. Känner mig gråtmild... irriterad...less. Har haft en bättre dag idag än i går, troligen tack vare vädret. Har kunnat vara ute en del. Åt nyss middag då vi hade grillat. Planen var EN köttbit och grönsaker... det sket sig... Det blev två köttbitar, alldeles för mycket potatisgratäng, vitlökssmör, bearnaisesås och halloumi. 2 glas rosé också. Nu är jag sjukt mätt, och fettet lagrar sig i min redan feta och vidriga kropp.
Varför kan jag inte stå emot? Önskar ibland att jag vore bullimiker åtminstone, så man slapp lägga på sig allt man trycker i sig för att man inte kan stå emot suget...
Jag är ledsen över det här med vänner också... på mitt jobb, har jag massor med härliga arbetskamrater. Vi skrattar och har roligt och berättar det mesta för varandra. MEN - som jag skrivit om tidigare, jag sörjer att jag inte har någon "bästa vän". Jag tror att de flesta TROR att jag har massor med vänner och flera riktigt nära. Det är sådan jag uppfattas. En social, rolig och härlig tjej, med ett stort socialt liv. Men det är lögn.
När jag kommer hem är jag ensam. Har ingen att ringa. Och det är ingen som ringer. Ingen som skriver meddelanden, ingen som bryr sig. På riktigt. På jobbet är jag tjenis med allt och alla. Tror faktiskt att jag är ganska omtyckt. Men när det väl kommer till kritan, då är det bara jag. Jag och min ångest. Jag och min sorg. Jag och min rädsla.
Ingen i världen kallar mig för "sin bästa vän"... Ingen gör någonsin något för mig.
Jag hjälper allt och alla. Jag stöttar, jag tröstar, jag peppar, jag lyssnar... många vänder sig till mig och berättar saker, framförallt på jobbet alltså. Men när frågar någon hur jag mår? När bryr sig någon verkligen? Aldrig. Jag är öppen med mina besvär. Jag pratar vitt och brett om min ångest, och lite skämtsamt berättar jag om min hälsoångest. Människor skrattar, kanske tycker synd om mig för någon sekund, men eftersom jag är så himla "stark" (folk skulle bara veta) så glöms det lika snabbt.
Jag har EN tjej på jobbet som faktiskt skriver emellanåt och frågar hur jag mår. En tjej som vet om min ångest, fastän hon naturligtvis inte kan förstår hur illa det är på riktigt. Det är jag glad för, men hon är ändå inte den där "riktigt nära, äkta vännen" jag så innerligt längtar efter. Hon är äldre än mig, och har mängder av vänner. Jag är bara en i mängden. Men man får vara glad för det lilla. Hellre det än ingen alls
Jag önskar en vän som jag kunde prata med allt om. En vän som kan förstå, likväl som jag kan förstå den. Där vi kan hjälpa varandra. Ha roligt tillsammans. Träffas och dricka vin, skvallra, blanda allvar med roligheter, skratta och gråta tillsammans. Finns det sådana? Finns det någon för alla? Tror inte det finns någom för mig.
De vänner jag har, de har redan "sin allra bästa vän", och jag är inte den. Jag är alltid nummer 2, eller ännu längre ner på listan.
Jag vet att jag låter bitter nu... men alla dessa Facebook- och Instagramflöden, där man taggat sin "bästavän"... det gör mig ledsen... att det aldrig är jag...