...

Än en gång vill jag säga att det är skönt att veta att vi är fler i samma sits. Det är ju för jävligt att man ska behöva lida av det här, men känslan av samhörighet är ändå bättre än att vara ensam med sin ångest. Nu känner jag mig ändå som världens ensammaste människa, mest för att ingen kan förstå. Jag har många vänner och bekanta…eller föresten…det är nog mest bekanta måste jag erkänna. Har endast några som jag kan kalla vänner… hur som helst, ingen i min närhet kan någonsin förstå vilken kamp jag har varje dag. Skämmigt? Nej, ärligt talat inte, jag skäms alltså inte för hur jag är, bara lite grann inför min läkare. Då jag själv jobbar inom sjukvården och kan ”bli irriterad” på sådana som ”belastar” akuten t ex. Herregud, folk som söker fastän det INTE är akut!! DET blir jag tokig på. Nu är ju inte jag en sån. Jag söker väldigt sällan vård. Skulle jag söka varje gång jag hade ett symtom eller oroade mig så skulle jag lika gärna kunna flytta in på akutmottagningen eller vc.

 De gånger jag skäms, är när jag får tid hos ”min” läkare, och jag vet att han ändå inte kan ”behandla” mig… nu har jag ju bett honom igen att boka in ett sådant besök. Jag kommer fråga ommin befarade c-sjukdom, och så kommer jag fråga vad fan jag ska ta mig till. Mejlade faktiskt en MCT-terapeut idag och fråga om det gick att få sådan terapi på distans, och visst, det gör det – för 1600 kr per tillfälle!!! Alltså nog för att jag har jobb å så…men 1600 kr per gång och minst 5, upp till 10 tillfällen blir ju en förmögenhet. Nej, det kommer inte fungera. Om han kommer att föreslå Affektiva enheten igen och KBT så kommer jag säga nej. Been there – done that… Aldrig mer KBT. Det MÅSTE ju finnas nått annat!!!!!!

 Äter ju ingen medicin alls nu förutom Oxascand heller…

 Ja vad ska det bli av mig egentligen… har säkert inte alls lång tid kvar att leva, men tänk om man kunde få må bra den tid man har kvar?