Oj...en månad sedan sist
Ja inte har jag mått bra den senaste månaden, men har inte orkat blogga helt enkelt. Dagarna har varit upp och ner, och det som oroat mig mest och skapat min vidriga ångest är cancern...som vanligt.... har kommit fram till att jag troligen har en tumör i ryggen, eftersom jag dragits med ryggvärk från ETT ställe väldigt länge. Och det blir inte bättre, utan snarare sämre. Kan hända att det känns något bättre vissa dagar, men andra dagar är hemska. Såklart det är cancer :(
MEN, det är annat också.... nu är det värre än någonsin. Min ångestnivå ligger på typ en miljon på en skala 1-10... igår kändes faktiskt ryggen något bättre... men fick jag må bra då? Nä men det är klart att jag itne fick... istället fick jag symtom från mag- och tarmcancern... en svidande brännande känsla i hals och bröst... hade ingen aptit heller, och DET är ett dåligt tecken för att vara jag... Tog 2 omeprazol och tuggade lite Novalucol och sen kändes det lite bättre.
MEN, fick jag må hyfsat?? Nä men det är klart att jag inte fick. Jag är ju döende!!!! Började få stickningar och domningar och lite värk i fingrarna i vänsterhanden.... panik över det... sen när jag vaknade 06.00 i morse märker jag att min vänstra tumme rycker!!!!! Och det slutar inte !!!! Tar en Sobril vid tio över sex, tummen rycker fortfarande och jag far in och jobbar.... vid 08.30 har ryckningarna ännu inte slutat. Ångesten äter upp mig, och jag tar 5 mg sobril till, sammanlagt 10 mg. Efter nån timma avtar ryckningarna, men jag tycker att jag är svagare i vänster hand.
Får tack å lov gå hem lite tidigare från jobbet... tummen rycker till nån ensataka gång ibland...högst en gång i timmen...
Har gjort alla möjliga "självtester"... om jag gick till en läkare skulle dom troligen skratta åt mig...
Googlar.... dumt... jag vet ju ändå vad svaret kommer bli, och mycket riktigt. Jag har als. Ordet jag inte kan ta i min mun. Ordet jag inte vill skriva.
Sobrilen gjorde mig tack å lov lite trött, så jag har sovit på soffan en timme nu på eftermiddagen. Sobrilen har gett verkan och kroppen är lugnare... men oron finns kvar. Den extrema ångesten finns kvar.... vad kommer hända nu?
Snart kommer jag inte kunna gå...jag kommer inte kunna använda mina händer eller armar... jag kommer inte kunna svälja...inte andas.... jag kommer dö.... frågan är bara hur snabbt det går.....
Och det FINNS inget botemedel. Inget inget alls !!!! Har jag "bara" cancer så kanske jag i alla fall har en chans, men nu är det kört. Jag vet inte vad jag ska ta mig till... jag orkar inte. Jag pallar inte. Jag vill inte dö. Jag vill inte bli ett paket i en permobil som tillslut lägger av. Jag vill LEVA !!