Ja varför åker jag?
Fick som en fråga i kommentaren nedan, varför jag ändå väljer att åka när jag känner så här. Svaret är ganska enkelt. Jag gör det för min familj. Både för mina barn och min sambo, men även för mina föräldrar plus morföräldrar som bor ca 80 mil hemifrån mig. Min familj ska inte behöva lida för att jag är som jag är. Mina barn längtar ner, mina föräldrar längtar efter oss.
Nu har vi kommit halvvägs. Är incheckade på ett hotell i Stockholmstrakten och hittills har det faktiskt gått bra. I morgon efter frukost åker vi vidare och jag håller tummarna för att det också ska gå bra och kännas okej. Men även om jag skulle må skit så är det inget som märker det. Vips döljer jag det med en Oxascand om det skulle behövas (min trogna livräddare). Målet med den här lilla resan är som sagt att glädja andra, och det känns lite som mitt mission i livet.
Tro det eller ej, men jag är extremt mån om alla runt i kring mig. Jag låter säkert jätteegoistisk när jag gång på gång skriver om hur dåligt jag mår o.s.v. men mina barn är mitt liv, och kan jag glädja de på något vis så gör jag det, kosta vad det kosta vill. Jag vill glädja min familj, jag vill göra allt jag kan. Jag sätter mig själv i sista hand. Det är dagens sanning. Min egna mormor närmar sig 100 år (!!!!) och är pigg och frisk som en nötkärna. Hon är min idol och förebild. Tänk om jag kunde bli som hon...
Har nyss tagit en lång skön dusch, helt utan panik. Kunde faktiskt slappna av riktigt ordentligt (kors i taket). Hoppas ni andra mår bra, och jag vill passa på att önska er en härlig höstlovsvecka <3