jagmedångest.blogg.se

Måste skriva av mig lite här också, trots att jag hittat en fantastisk grupp på fb, för oss med hypokondri och ångest. Blev aningen påhoppad av en tjej, som numera är utesluten ur gruppen, och efter lite snokande på hennes fb-sida så såg jag att det inte var första gången hon hamnat i diskusioner och gjort bort sig. Förmodligen en tjej som inte mår nå bra alls, och det är väl bara att hoppas att hon lyckas hitta hjälp någon annan stans.

 

Jag har haft så jävla mycket ångest rent ut sagt. Igår var det inte bara jag, utan min son klagade över ont i ena låret, något som han haft nån gång tidigare också. Förra gången var jag lika orolig, men hade is i magen och avvaktade, och det gick över efter några dagar. Då släppte min oro. Igår kom paniken. Han hade fått det igen!!! Skelettcancer!!!! LIVRÄDD !!!!!!! Bestämde mig för att avvakta tills idag, och idag säger han att det känns bätre, och jag ser på honom att han inte haltar som han gjorde igår. 

 

Bestämde mig ändå för at ringa vc för å boka en tid för koll, men när vc tillslut ringde upp fick jag panik och klarade inte av att svara i telefon :( Har nu ett meddelande i mobilsvar som jag inte vågar lyssna av... herregud, telefonfobi också... 

 

Strax innan telefonen ringde så knep det till i magen och jag fick rusa på toa. Diarré !!! Herregud, det har jag knappt haft!! Jag som har problem med förstoppning och alltid har trög mage, Blev naturligtvis livrädd och fick extrem ångest. Cancer!!! Kunde inte hålla mig utan tog 10 mg Sobril. Käner att Sobrilen verkat, så jag är överlag lugnare i kroppen, men oron finns naturligtvis kvar. Och jag är sjukt trött. Men det tror jag är av Sobrilen denna gång, för jag var inte såhär trött förut,

 

Ibland tänker jag att jag måste vara världens bästa skådespelare. Alltså jag tror verkligen INGEN, INGEN, INGEN förutom dom som står mig nära vet hur dåligt jag mår. Jag jobbar massor, är alltid glad, trevlig och på alerten. Jag pratar högt och mycket, skämtar, får folk att skratta, är med i olika arbetsgrupper på jobbet (festkomittén bla) och alltid "den där mamman som ställer upp". Många brukar säga "herregud kvinna, du måste ju vara superwoman som det alltid är sån fart på och allt du står i". 

 

Det dom inte vet är att jag är pytteliten på insidan. Lever med ständig rädsla och ångest och helst av allt skulle vilja tillbringa mina dagar ensam hemma i soffan under en filt. Men jag "ljuger för mig själv" och låtsas vara "superwoman". Ni vet hon som man alltid kan räkna med. Hon som ställer upp i vått och torrt och gör sånt som andra inte orkar. Men frågan är hur länge jag orkar?