Ångest-paus?
Vet ni, alltså jag är verkligen inne i en "ångest-paus". Hur sjukt är inte det? Minns inte när jag var det sist. Och vad menar jag då med ångestpaus, ja...precis som det låter. Jag går inte med ångest dygnet runt, utan har faktiskt kunnat leva ganska normalt. Jag vaknar inte i full panik varje morgon, och jag har kunnat leva vad jag TROR är ett ganska normalt liv.
Småtankar finns hela tiden, självklart, men inte den där vidrigaste känslan. Men så vet jag att det bara är tillfälligt också. Jag är ju inte "botad", och "farliga" symtom lär dyka upp när som helst. Vad har jag då för symtom, alltså rent kroppsliga. Min rygg värker igen!! Inte så mycket dagtid, men däremot när jag ligger ner och jag vaknar tom på natten av det. Längst ner i korsryggen. Eftersom det inte känns hela tiden, så har jag kunnat avfärda det med att det förhoppningsvis inte är något farligt. Men det som ändå känns farligt, ja det är att ens tänka så. Jag känner liksom att jag lurar mig själv. Typ "här går jag och tror att det inte är c, och så kanske det är det? Vem tror jag att jag är"...
Ja ni ser. Normala tankar känns oerhört skrämmande för mig. Inte för att det någonsin hjälpt att vara orolig, men liksom det är svårt att förklara. Att ständigt vara rädd är som något sorts skydd för mig. Låter knäppt, jag vet.
Min son hostar fortfarande. Finns en viss oro, men ändå inte. Han är alldeles för ung för lung-c, och han har inga andra symtom. Han har dessutom precis blivit blodgivare, vilket jag är såååå glad över, för då vet jag att han får en blodstatus-kontroll 4 ggr per år.
Ska försöka få mina döttrar att bli blodgivare också. Min yngsta är ju 17 så hon får vänta ett år, men 20-åringen kanske går att övertala.