Hej alla!
Vill börja med att tacka för era kommentarer. Värmer innerligt ska ni veta. Kan börja med att berätta att `Niclas´ troligen hade rätt ang. min äldsta dotters knä. Hon har inte haft mer ont, och senaste gångerna ridit barbacka, dvs inte tagit stöd av sadel och stigbyglar, och då har det gått bra. Då kan jag andas ut lite grann över det i alla fall.
Ja jag är livrädd för att "föra över detta" på mina barn, men jag är ganska säker, om inte HELT säker, på att jag lyckats att INTE göra det! Utått sett är jag nämligen tvärtom. Stencool inför barnen, och säger alltid "äsch då, det där är inget" medans jag sen i min ensamhet gråter och skakar av rädsla och oro. Men jag har ALDRIG visat dom det, utan inför sjukdomar och skador är jag "lugn och cool". Om dom bara visste... Har däremot sett tendenser hos min son. Han känner och klämmer ofta på sin kropp, och kan ställa frågor som jag ibland häpnar över. Men där är jag oxå den lugna mamman som säger att "det där är helt normalt" eller "men snälla du, det där är väl inget å bry sig om" och sen i smyg googlar jag sönder mig och knaprar Oxascand.
Just nu har jag ångest över min yngsta tonårsdotter. Det började egentligen i höstas. Jag är ganska övertygad om att hon hamnat i en depression. Skolan har gått sämre, hon har bytt kompisar och är jättesvår att nå. Hon känns likgiltig och ledsen, men blir bara arg och irriterad när jag försökt prata med henne. I våras blev hon tillsammans med en kille, och det var nog hennes räddning. En jättefin pojk, där vi även lärt känna föräldrarna som är ohyggligt reko och trevliga. Vi umgås allesammans emellanåt och jag är så otroligt lycklig nu när jag ser att dottern verkar fått tillbaka livsgnistan. Hon är gladare än förut och jag ser verkligen hur kära och lyckliga dom är.
Nu är jag livrädd att det ska ta slut emellan dom. Hon kommer aldrig klara det!! Dom är ju så unga, men jag önskar inget hellre än att dom är tillsammans i MÅÅÅÅÅÅÅNGA år, så jag vet att hon har en trygg punkt. Det mest skrämmande är att jag ser mig själv som ung i henne. Jag var en ganska strulig själ som struntade i skolan och mådde allmänt dåligt. Men precis som mina barn så kommer jag från en ganska lycklig familj, ett stabilt hem utan större problem. HUR kan barnen bli så olika? De två äldre syskonen är helt olika min yngsta, trots att vi uppfostrat dem alldeles lika.
Jag är extremt rädd över att hon ska bli sjuk också såklart, och ibland har jag svårt att skilja på om det är hennes mående som gör att hon är som hon var, eller om hon är trött och hängig och nedstämd pga sjukdom...
Gaaaaaahhhh!!!! Blir galen snart. Alderig en sekunds lugn och ro i kroppen... har egentligen MASSOR mer att skriva, men inlägget blir alldeles för långt så jag fortsätter i morgon. Har semester nu, och är hemma och ledig hela dagarna. Ja så får det bli... mer blogg under morgondagen. Kram till er alla!