Inne i ett mörker igen...
Har haft en ganska härlig tid faktiskt. Badat, njutit av värmen och de dagar jag varit ledig, och nu är jag inne på min första semestervecka. Men för några dagar sedan slog ångesten till igen. Min son sa att han hade ont i hälen, och en normal människa hade inte ens brytt sig, jag vet - men min hjärna fungerar ju inte riktigt så som bekant, så direkt slog ångesten till och jag blev livrädd för att han hade fått C !!!!! Ångesten satt i ett par dagar, tills jag frågade honom hur hälen kändes varpå han svarade "nä men det är borta nu, det käns ingenting" och där släppte också oron.
MEN, nu är jag inne på lever-C igen. Får ibland för mig att mina ögonvitor är gula. Kollar mig i spegeln säkert 50 ggr om dagen!!! Igår fick jag ta 10 mg Oxascand eftersom ångesten var så stark. Jag mår inte så bra idag heller, men ingen tablett (än). Jag försöker verkligen att kämpa. Jag är så innerligt trött på det här. Jag vet att jag ska vara tacksam för de fina dagar jag haft, och det var verkligen underbart att liksom få smaka på känslan av att inte vara orolig hela tiden. Och i den känslan önskar jag att jag kunde stanna!!! Det är ju helt fantastiskt!! Att leva alltså!!! Att leva utan ständig oro. Och nu när jag faktiskt fått känna på den känslan vill jag bara ha mer, men är så otroligt ledsen över att det var så kortvarigt och att jag nu känner ett mörker igen.
Har det kämpigt med vikten också. Är så otroligt rädd för att gå ner i vikt, trots att jag skulle behöva gå ner 20-30 kg. Jag har i alla fall börjat motionera. Har gjort en egen utmaning med mig själv, att träna varje dag i 30 dagar, och idag är jag på 4:e dagen. Hade inte vågat väga mig men idag klev jag faktiskt upp på vågen. Vikten jag står på nu är väldigt ohälsosam, men samtidigt inger den en trygghet som betyder att jag inte tappat vikt pga C i alla fall. Förstår ni mitt dilemma??
Igår funderade jag på om jag skulle skriva till min läkare via 1177, men jag avstod. Har inte haft kontakt med honom sedan 27 januari. För hans skull så känner jag mig nöjd. Alltså att jag besparat honom mina problem så pass länge. Men jag kommer höra av mig till honom om det blir riktig kris såklart, men än så länge kan jag hantera det.