Oj vilket långt uppehåll jag gjort !!
Herregud, ser att jag inte skrivit sedan den 12/8... sorry, för jag vet att jag har många trogna följare på den här (skräp-)bloggen. Flera gånger har jag faktiskt tänkt att skriva, men jag har antingen glömt bort det (vilket är positivt) eller så har jag inte pallat. Jag har mått upp och ner ska jag berätta. Har haft en helt okej perod ett tag, men igår hade jag en riktig pers.
Senaste veckan, eller kanske tom två veckorna har jag haft väldigt mycket extraslag på hjärtat. Jag VET att alla har det, och jag VET att det är vanligt...och jag VET att det i princip alltid är ofarligt, i alla fall om man inte har några andra symtom. Det som har skrämt mig är att jag känner av det så ofta, och framförallt när jag lägger mig när när jag kommer hem efter jobbet. Jag VET också att det kallas för VES (ventrikulära extraslag) men å andra sidan så kan man ju aldrig vara helt säker, och eftersom jag jobbar på en hjärtavdelning passade jag på att prata med en av våra Kardiologer, överläkare.
Hon är världens gulligaste och tog sig rejäl tid med mig. Hon lät tom andra patienter vänta, för som hon sa "nu är DU min patient, och du lider jättemycket". Jag förklarade om min oro och mina ångestproblem för henne för att hon skulle förstå, och det gjorde hon verkligen. Hon berättade allt jag redan visste, men att få höra det från en Kardiolog kändes ännu bättre.
På något konstigt vis lyckades hon övertala mig att ta ett EKG, och jag hade faktiskt tagit en Oxascand innan. På EKG´t kunde man se en sinus med VES, precis som hon trodde. MEN, jag hade också "ospecifika t-vågsförändringar" vilket fick min värld att rasa. Läkaren förklarade länge och noggrant att det inte alls behöver betyda någonting, och att EKG´t såg fint ut och att det är vanligt att det kan se ut så där. Men i min värld funkar inte det.
Hon rekommenderade mig att göra ett ultraljud på hjärtat, mest för min skull för att utesluta bakomliggande orsak till alla VES. Efter mångt och mycket så låg jag plötsligt på britsen i undersökningsrummet, och precis när ultraljudsproben sattes mot mitt hjärta får jag världens panikattack, börjar storgråta och hyperventilera. Läkaren plus sjuksköterskan som var med (båda är alltså mina kollegor) lyckades på något (konstigt?) vis lugna mig och genomföra en komplett ultraljudsundersökning av hjärtat. Jag var totalt livrädd hela tiden, men de båda förklarade lugnt precis vad de såg, alla värden de kollade, mätte m.m. Det slutade med att jag fick massa beröm eftersom det inte fanns något som helst fel på mitt hjärta. Allt såg bra ut. Klaffarna var perfekta, aortan, förmaken, kamranan you name it! Och pumpförmågan var så stark och bra som den kunde bli, så ni kan ana min totala lycka!!!
Jag har ju aldrig undersökt mitt hjärta tidigare, och även om det inte är något jag oroat mig jättemycket för, så känns det underbart att ha gjort det här och nu VETA att mitt hjärta i alla fall är starkt och friskt. Tack gode gud för mina underbara kollegor som tog så fantastiskt bra hand om mig. Dagen efter köpte jag de varsin chokladask och skrev varsin gullig liten lapp som tack <3
Jag har väl mer att skriva egentligen, men nu är det middag, och i helgen är jag ledig så på återseende i morgon kära läsare <3