jagmedångest.blogg.se

Det är så mycket jag borde skriva om, och jag vet egentligen inte varför jag inte tagit mig tid. Det här är ju som min dagbok, och herregu så många gånger min egen blogg hjälpt mig, genom att jag kunnat scrolla tillbaka och läsa om symptom jag haft tidigare och som “gått över” mm. Sen är det ju viktigt att dokumentera de få undersökningar jag vågar göra också.

Den 14 februari, alltså på alla hjärtans dag var jag på mammografi. Var inte lika gruvsamt som det brukar, och det vet jag egentligen inte varför det inte var. Sköterskan sa att jag skulle räkna med att svaret kunde ta mellan 2-3 veckor, så döm om min förvåning när det plingade till i telefonen, dagen efter, alltså den 15 februari, och det står att jag fått brev från region västernorrland i Kivra. I panik loggade jag in, och den underbara, fantastiska känslan när man läser “inga tecken på bröstcancer hittades vid undersökningen”. Bästa brevet liksom!! Sååå skönt!! Veckan efter, den 20 februari var det dags för cellprov. Det svaret kommer ta längre tid, så där väntar jag nu. 

Nu är det dock inte dom sjukdomarna som jag nojar över nu, så fastän jag fått bästa svaret från mammografin så är jag inte lugnare i kroppen. Det är rygg, mage och “inre organ” jag nojar mest för. Är inte i full panik hela tiden, utan jag ligger mest på en ganska jämn ångestnivå. Lite mittemellan på något vis.

Scrollade nu tillbaka för att kolla vad jag nojjade över sist jag skrev, och det var ju mammografin och cellprovet, plus ett födelsemärke mellan brösten som blivit lite rött och irriterat. Förhoppningsvis så hade jag bara kommit åt det och rivit till eller nått, för nu ser det ut som vanligt.

Sen skulle jag ju berätta om terapin. Jag har ju varit på affektiv mottagning ett par gånger för utredning än en gång. Eller utredning är väl fel ord. Någon typ av bedömning där jag fick svara på massa frågor m.m. Psykologen kom fram till att jag skulle vara lämpad för MCT, alltså metakognitiv terapi, något jag efterfrågat sedan tidigare, så jag blev jätteglad!!! Nu var det då en liten hake, denna terapi skulle vara i grupp, och jag har ju inte direkt någon bra erfarenhet från gruppterapi då det var det jag hade sist jag var på affektivt. Då var det grupp-KBT som inte hjälpte ett skit.

Men, självklart ger jag det en chans. Missade första sessionen då jag inte hade möjlighet att komma från jobbet. Andra gången var jag där, och ja… vad säger man… vilken jävla grupp!!

Ska inte döma ut alla, men två stycken!!! Herregud!!!! Får ju inte berätta något om nån annan, men om jag säger så här… två stycken skulle höras och synas hela tiden. Det bara bara “jag, jag, jag”. Avbröt och trodde att allt handlade om dom. så sjukt irriterande!! Jag kunde inte fokusera, och inte ta till mig det terapeuterna sa, utan satt bara och störde mig på de andra deltagarna.

Tog ganska snabbt beslutet att det här kommer aldrig funka, och jag kommer inte fortsätta. Skrev till psykologen via 1177. Berättade precis som det var. Fick svar dagen efter. Hon vill ringa upp mig nästa vecka, för att “planera vidare”. Gruvar mig. Skäms liksom lite, att jag tackar nej till behandling som erbjuds. Jag vill ju inte vara märkvärdig på något vis, men alltså jag pallar verkligen inte att sitta och lyssna på störiga, egoistiska människor!!!!!

Jaja, vå får se om jag svarar när hon irnger till veckan... :/

Har jag tagit några blodprover då? Nope, såklart inte!! Beställningen ligger kvar men jag vågar inte. Dock tog jag ett blodsocker för några dagar sedan. PANIK de sekunder det tar innan maskinen är klar och visar resultat. 4,8 hade jag!! Perfekt!!! Blev sååå lättad!!! Men mer än så... nej... vågar verkligen inte...