Han fattar ingenting...
Ja då är vi återigen i det där. Min sambo, som jag varit tillsammans med i över 20 år, har ingen som helst förståelse för mitt mående. Han är typen som säger "ryck upp dig", och "sluta va så sur", eftersom han inte har en endaste aning om hur det är att vara vare sig ledsen, orolig eller deprimerad. Mer avslappnad människa än honom får man leta efter. Han oroar sig aldrig över någonting. Han har aldrig stressat eller varit rädd. Ja, möjligen när han var liten, men aldrig under våra år tillsammans. Han tycker att livet leker och kan inte förstå att man kan oroa sig för något man inte kan påverka. Han tar dagen som den kommer och njuter av livet.
Visst, det är ju alldeles fantastiskt, tänk om man kunde vara sån, men ni kanske förstår krocken som blir??? Jag är ju raka motsatsen, och jag tror att det blir problem eftersom han inte ens har varit i närheten av de känslor jag har någonsin. Han vet tex inte vad ångest är eller hur det känns. Och det går ju nästan inte att förklara. Oro är klart att han vet vad det är och säker kännt minimalt någon gång. Att vara deprimerad fattar han inte heller nått om. Trots att jag försökt förklara depression så är det som att han ändå inte förstår. När en människa tar livet av sig tex, pga en depression har han ingen förståelse utan tycker bara att den personen är egoistisk. Jag har försökt förklara att man inte tänker så när man är så nere på botten, utan personen som gör det är så djupt, djupt nere att den tror att den gör sina anhöriga en tjänst om den tar livet av sig, men det köper han inte.
Han tycker att man ska "rycka upp sig" och "göra nått åt saken"... Alltså fattar ni min frustration???? Att HAN nu är tillsammans med mig, och att vi får det att funka, ja det är en gåta. Men jag tror också att det kanske är därför jag mår sämre. Jag känner mig ännu mer värdelös när jag vet hur han tänker. Och NEJ, det GÅR INTE att prata med honom om detta, eftersom det går att liknas med om någon skulle börja prata rymdfysik med mig. Jag skulle inte fatta ett skit och inte heller förstå ett endaste dugg!!!
Men jag älskar honom. Och han älskar mig. Jag får helt enkelt stå ut. Men det blir som sagt ännu värre då han blir irriterad på mig när jag "inte är på humör" som han kallar det.
Hur är det för er?? Lever ni ensamma eller har ni en respektive som FÖRSTÅR hur ni mår?