Ja då hände det igen...
Panikångest på jobbet.... var längesedan nu, men idag var det dags. Jag vaknade i natt av att det högg i hjärtat. Jag lyckades somna om men direkt när jag vaknade igen infann sig den vidriga ångsten. Kommer jag dö idag? Jag har haft dessa huggsmärtor många gånger förut, och den förnuftiga delen av mig säger att det INTE är "hjärtsmärta" men den idiotiska delen av mig säger "du kommer dö i allvarligt hjärtfel".
På morgonfikat på jobbet så åt jag ingenting. Satt tyst med min kaffekopp och funderade på hur snabbt jag kommer dö... Några kollegor frågade om allt var bra, varpå jag svarade "jajjemen, bara trött"... Strax efter fikat kände jag att nu går det inte längre... kände hur tårarna började komma. Skyndade in till min chefs kontor och där brast jag i gråt. Hon känner ju till mina besvär, men hon har aldrig sett mig så här, och hon var oroligt att det hänt nått annat, men jag försäkrade henne om att det "bara var dödsångest"... Vi satt och pratade en stund, och hon sa sådana skaer jag redan visste, men som ändå var skönt att höra. Vi jobbar ju på en hjärtavdelning, och precis som hon berättade så stämmer ju det att vi hittills ALDRIG fått in en patient med "hugg i bröstet", som visat sig vara något. Och det där visste jag ju redan, men i stället för att vara den som alltid tröstar kan det vara skönt att få vara den som får höra dessa ord och samtidigt få lite tröst.
Jag fick 10 mg Oxascand, blev erbjuden att vila lite på eget rum, men jag torkade bort tårarna, allt kändes lite bättre, och sen gick jag ut och jobbade igen direkt istället. Fortsatte ta emot patienter med pågående hjärtinfarkter, svårt sjuka patienter med hjärtsvikt, förmaksflimmer etc. etc. Dom som är sjuka PÅ RIKTIGT... helt otroligt så absurt egentligen.
Men grejen är den att jag extremt sällan är orolig för patienterna. Allt som oftast går det ju alldeles utmärkt, eftersom dom får sådan fantastiskt proffsig vård. Men när det kommer till mig själv, ja då är allt kört.
Jobbade resten av dagen utan några problem. Vart lite trött förstås, men det gick hur bra som helst. Tänk så glad och tacksam jag är över att ha så fina arbetskollegor.
Har tryckt i mig massa onyttig mat nu... usch... så onödigt... orkar inte med mig själv...