Helt okej
Ja, så måste jag väl ändå få säga. Senaste tre dagarna så har jag "klarat mig" utan både Oxascand och ångestattacker. Har gått bra att jobba, haft mysigt hemma med familjen (alla barn hemma = lycka). Ätit god mat och tagit det lugnt <3
Att gå på toaletten är väldigt ångestfyllt, men man kan ju inte undvika det direkt. Ingen mera blödning, och magen är sisådär. Är inne i en "förstoppningsperiod" nu, men det har jag ju varit till och från i över 20 år, så det är inge konsigt. Får mer panik när det är åt det andra hållet.
Jag känner mig lite allmänt nere och ledsen. Tror det är för att jag kämpar så hela tiden. Med min ångest alltså. Ibland vill jag inte använda ordet ångest, utan tycker att RÄDSLA passar bättre. Men det kanske är ungefär samma sak? Det är så jäkla påfrestande att vara livrädd hela tiden. Livrädd för att något ska hända.
I morgon är det nyårsafton... snart 2020. Varje år har jag tänkt: I år ska det bli ett bra år. Så tänker jag även denna gång. 2020 ska jag må bra, men vad är egentligen skillnaden bara för att vi byter siffra i almanackan?
Jag lär väl ska träffa min läkare framöver. Men vet ni, jag känner mig så jäkla... ja jag vet inte... besvärlig, och osedd på något vis. Inte för att jag vill att någon ska gå och fundera på hur jag mår hela tiden, men tänk om min läkare kunde känna att han verkligen VILL hjälpa mig. Han kanske vill det, för jag känner mig så trygg då vi träffas och då han svarar på mina meddelanden via 1177, men nu sist så kände jag inte så. Jag känner att jag inte vill kontakta honom, utan att han själv skulle komma på "undra hur hon mår nu egentligen, jag kanske ska ringa och höra". Men jag är ju såklart är i mängden, det vet jag för det är så vården fungerar... Jag är ju mest bara till besvär känner jag... finns ju massor med människor som behöver hjälp, och jag förstår at jag kniper någon annans tid när jag belastar sjukvården.
Jag måste nog inse att jag får klara mig själv. "Ingen har dött av lite ångest"... eller? Fast i mitt fall så är det inte ångesten som dödar, utan orsaken till det, dvs sjukdomar :'(
Nä usch vad jag svamlar... usch så deprimerande... men det är jag. Idag. Här och nu.
Skönt att du mår lite bättre. Jag känner igen det där med att när ångesten släpper kan man känna sig ledsen i stället. Jag undrar om det är för att man är så slutkörd efter all ångest eller om det faktiskt är så att det är ledsnaden som är det konstanta. Att det är den som hela tiden finns i bakgrunden och skapar alla katastroftankar.
För mig avlöser katastroftankarna varandra just nu. Först var det det med mellanblödningen. Vi hade också sex till slut och jag var så nervös att det skulle blöda att jag mådde skit hela dagen. Men det blödde inte. Och inte dagen efter. Och inte efter två dagar heller. Direkt när den ångesten släppte började jag oroa mig för min bebis som har några märken jag själv-diagnostiserat som farliga. Då var jag så himla ledsen över det och kände mig gråtfärdig när han skrattade och var glad, för jag är knäpp i huvudet. Idag lyckades jag släppa den ångesten lite. Då fick jag plötsligt syn på ett födelsemärke som jag började panika över. Herregud.
Det där med din läkare: jag tror visst att han bryr sig. Men jag tror inte att han kommer att höra av sig om du själv inte hör av dig. Det kommer bara att bli jobbigt för dig att gå och vänta. Hör han inte av dig kommer han att tänka att du mår bra och vara glad för din skull. Han skulle kanske tänka att om han ringde skulle du tro att han var orolig över din fysiska hälsa eller att han dubbelkollat dina prover eller nåt. Ja, han vet ju hur du är 😉.
Fy fan att må så här.
Kram ♥️